OK, de militära M58 vadmarbyxorna är sköna och en riktig härlig ylletröja är ganska skön på vintern, så länge man har något behagligare material under. En yllemössa går an när det är riktigt kallt, trots att den sticks. Men att som min norska kompis halvtorr i kylan sätta på sig en blöt grovstickad tjock ylletröja mot bar blöt hud får min ryggrad att förtvina i spasmer.

Trots min i högsta grad utvecklade ullfobi har jag gjort det, investerat i ett ullunderställ. Efter alla lovord från frälsta tjockhudade kollegor och förnuftigt övervägande har jag gett vika för trenden. Efter alltför många år med stinkande syntetunderställ från Craft eller Helly Hansen, som redan efter några dagar på fjället drar till sig asflugor och dödgrävarbaggar från när och fjärran, så kände jag mig manad till bättring. Avgörandet kom en snöig och kall julinatt på Sibiriska tundran när min ryske kollegas klädodör efter bara tre veckor i fält tvingade mig att sova utanför tältet i snöstormen. Så illa vill jag bara inte lukta oavsett vilka extrema förhållanden som råder.

Hur hjälper då Får-Tex mot detta? Ja, världens äldsta textilmaterial, skinnkläder undantaget, skulle inte ha överlevt så många tusen år som mänsklig beklädnad om det inte hade helt unika egenskaper. Faktum är att all forskning kring syntetmaterial för beklädnad går ut på att få fram ullens unika egenskaper, men ännu en gång går mänsklig högteknologi bet mot naturens under.  Vad är då detta naturens mästerverk – ull?

Ull räknas till naturfibrerna bland textilerna. Ull kan fås från flera olika djur, såsom kamel, lama, myskoxe, get, katt osv. men den största och viktigaste producenten är fåret. Andra naturfibrer för textilier är bomull, linne och silke. Både linne och bomull kommer från växtriket och består av cellulosa, linne från stjälken på linblomman (Linum usitatissimum) och bomull från fröhåret på bomullsbusken (indisk bomull) (Gossypium herbaceum).

Cellulosa är långa kedjor av socker (glukos) och därmed en molekylär kompis till stärkelse som vi mumsar i oss i potatis m.m.  Trots att cellulosa är en sockerkedja kan vi tyvärr inte äta upp bomullsskjortan som nödproviant, det är bara ett fåtal bakterier och svampar som kan bryta loss glukosmolekyler från cellulosakedjan – kor och andra växtätare måste därför förvara sådana bakterier och svampar i sina magar eller tarmar för att kunna tillgodogöra sig näringen i växternas cellulosa. Eftersom vi saknar dessa krabater i våra magar åker cellulosan och därmed bomullsskjortan rakt igenom tarmkanalen, en egenskap som hälsoindustrin utnyttjar när vi äter hälsofibrer för att rensa tarmarna. Cellulosa är en av världens vanligaste organiska föreningar eftersom den finns i varje växt på jorden och fungerar som ett yttre skelett hos växtceller så att växter, buskar och träd kan stå upprätt och inte kollapsar i en slemhög. Förutom att göra sköna och mjuka klädesplagg av cellulosa så gör vi även papper av denna tåliga och starka sockerkedja.   

Linnetyg är 50-75% starkare än bomull och har en vackrare glans. Linne är dock något dyrare eftersom det i dag är dyrare att framställa än bomull. Innan bomullens världserövring var dock linnet ett av våra viktigaste naturmaterial. Ur cellulosa görs även ett syntetmaterial, viskos (cellulosa-xantogenat), den skrynklar liksom bomull lätt, tar upp fuktighet bra och är som torr stark men blir svagare som fuktig. Framställningen kräver dock komplicerade kemiska behandlingar av cellulosa varför materialet inte kan rekommenderas ur miljösynpunkt.

Silke kommer från djurriket, från en liten fjärilslarv, silkesspinnaren (Bombyx morfi) som vid förpuppningen utsöndrar ett flytande proteinämne (fibroin som står för dragfasthet och styrkan, och sericin, ett flytande klistrigt ämne som omsluter fibroinet) som i luften hårdnar till en stark tråd som omsluter och skyddar kokongen.  Silkesspinnaren är en kräsen liten krabat och spinner sina kokonger bara på vita mullbärsträd (Morus alba) vars blad larven bara kan leva av. Silke är alltså ett sorts spindelnät som vi klär oss i. Varje kokong innehåller ca 1 km silkestråd, och det behövs ca 25 000 kokonger för ett pound (0,45 kg) silke. Vilket gör det vävda tyget, siden, ganska dyrt och exklusivt. Det odlade mullbärssilket som har odlats i över 5000 år, är vitt och glänsande, medan vildvuxet silke är naturfärgat gulbrunt, grövre och ojämnare. Silke är en stark fiber och siden skrynklar obetydligt och har en bra fuktupptagningsförmåga. Materialet känns mjukt och behagligt mot kroppen och är därför populärt till underkläder. Men eftersom silkestråden är rak och glatt har den liten lufthållande förmåga vilket gör att den inte värmer mycket. Siden är därför mer ett material för varma klimat än arktiska förhållanden.

Proteinämnet i silket, fibroin, klassas som ett som beta-keratin, det ämne som bygger upp fåglars fjädrar och näbbar och reptilers skinplåtar, (proteinets sekundärstruktur som staplade beta-flak uppbyggt som veckade yta som motstår att det sträcks ut) till skillnad mot däggdjurs mjukare alfa-keratin (snurrad helixform) i hår, naglar, hovar, horn m.m. Fibroin är ett av naturens starkaste material vida överlägset alla syntetmaterial eller metalltråd i hållfasthet och dess kusin spidroin (gruppen fiberproteiner) används flitigt av spindlar till att bygga sina starka spindelnät. Vi har ännu inte lyckats framställa syntetiskt silke!

Nylon var det första syntetfiber som på 30-talet skulle ersätta silke och framställs av petrokemiska produkter genom bidande av långa kolkedjor (polymerisering). Syntetfibrer är starka och elastiska och skrynklar inte lätt, men fibrerna har dålig uppsugningsförmåga vilket gör att det lätt bidas statisk elektricitet som drar till sig smuts. Vanligaste syntetfibrer är polyamid (som bildar nylon, nomex och kevlar och är mycket stark, elastisk och nötningshärdig), polyester (som inte absorberar fukt), akrylfiber (som är ganska svag, elastisk, och ska efterlikna ull, och påverkas inte av solljus och används som yttertyg), elastan (som ger lycra och spandex och har hög töjbarhet och elasticitet och tål värme och svett, oftast i badkläder) och polypropylen (mycket lätt och bra styrka, men dålig elasticitet och ingen fuktupptagning). Inget av dessa material är miljövänligt då de framställs av oljeprodukter och inte naturmaterial.

Ull slutlige är det äldsta textilmaterialet människan har använt.  När den nakna människan invandrade i kallare trakter lärde vi oss att knycka andra djurs pälsar i brist på egen päls. Först i form av bytesdjurens pälshudar, en teknik som än i dag effektivt skyddar eskimåer och andra arktiska folkslag mot bitande kyla. Senare insåg man att hår från får (Ovis anes) som tämjdes för ca 11 000 år sedan i Främre Asien kunde användas som beklädnad. Fåret är därmed bortsett från vår trogna jaktkamrat hunden det äldsta husdjuret. Det var mufflonfåret (Ovis orientalis) som vi helt brutalt började låsa in i hägnader eller valla med vallhundar för att lättare komma åt deras kött, fett, hudar och mjölk. Muflonfåret har inte alls samma tjocka ullpäls som dagens ullfår – det tog säkert tusentals år att avla fram får med mycket tjock päls. Så i början handplockade man fårens ull och tovade och filtade ullen för beklädnad.

Tovade textilier, s.k. filtmaterial, t ex. loden och militäres M58 vadmalskläder, blir mycket varma och slitstarka plagg. Tovning går till så att man lägger ullen i flera lager och bakar ihop fibrerna genom att blöta dem med såpvatten och knåda ihop fibrerna. Därvid krymper ullen ihop och tovar ihop sig till ett tätt filtliknande och starkt material med luddig yta. Ett filtat plagg blir vindtätt, slitstarkt och vattenavvisande. Många hattar görs av filt. Tovning uppfanns troligen när man hittade större ulltovor när fåren tappade vinterpälsen och man märkte att tovorna kunde användas till värmande skydd och senare plagg.

Så småningom lärde man sig att spinna ullhåren för at kunna producera större plagg. Man tvinnar då ullhåren så att de överlappar varandra och bildar en sammanhängande tråd, ullgarn. Detta görs enklast med en spinnrock. Spinnrocken var ett tekniskt underverk som kom till Europa ända från Kina, kanske redan på 1200-talet och satte djupa spår i historien. I och med att kläder nu plötsligt blev billiga växte en industri och handel upp kring klädesplagg. Innan var kläder ett dyrt hantverk. Nu kunde kläder slitas ut och kastas bort, vilket fick oanade historiska följder.

Papper gjordes av linnelump (cellulosa) och tack vare spinnrocken blev det plötsligt gott om papper mot slutet av medeltiden, vilket lade grunden till ett nytt modernare samhälle. Det blev lättare att skriva, billigt papper ersatte det dyra pergamentet (slipat och skrapat skinn). Gutenbergs boktryckarkonst och renässansens bokflod hade inte varit möjlig utan spinnrocken och beklädnadsexplosionen. De moderna vetenskaperna och tekniken hade inte kunnat utvecklas utan bokkonsten och indirekt utan den kinesiska spinnrocken, prata om spinn-off effekter!

Slutligen måste ullen tvättas för at bli av med smuts och ullfett. Moderna spinnerier klarar inte av ullfettet som kladdar igen mekaniken. Vid fullständig uttvättning förlorar fin ull 50-70% av sin vikt. I dag antikrymbehandlar man dessutom ullen i sk. ”superwash” genom att belägga varje uppfiber med en mikroskopisk tunn platsfilm som förhindrar att hårfjällen hakar i varandra och tovar ihop sig.

Vävarkonsten uppstod först under yngre stenåldern och de äldsta fullständigt bevarade vävda kläderna från Europa är från bronsåldern. Redan då kombinerade man olika naturmaterial såsom ull och lin.

Den äldsta fullständigt bevarade beklädnaden från stenåldern är från ismannen ”Ötsi”, en italiensk bergvandrare som levde för 5300 år sedan. Trots att Får-Tex troligen var uppfunnen redan på Ötsi´s tid, hans beklädnad är devis sydd med ulltråd, använde Ötsi Läder-Tex och Gräs-Tex. Han var klädd i en präktig björnmössa, läderbeklädnad på överkroppen, ett par läderhosor (byxor var inte uppfunna då) läderkläde (skynke över de ömtåligaste kroppsdelarna), ett par läderskor med björnlädersula och höstoppning (används ännu i dag i Ryssland) och en vacker pälskappa av gems eller stenbock. Som en riktig friluftsmänniska, troligen professionell fåraherde, kände Ötsi till flerskiktsprincipen. Så utanpå sin Läder-Tex klädsel hade han en tjock mantel av Gräs-Tex, en mantel flätad av det långa sötgräset (luktven, Cinna latifolia). Gräs-Tex var praktiskt och ekologiskt, det skyddade mot väta och snö (blad har en vaxartad vattenavvisande yta), gav värme och vindskydd, kunde användas som snöbivack och provisoriskt tält, och då det var förbrukat och inte behövdes, snabbt kunde det återlämnas till kretsloppet. Med denna utstyrsel av skin-Tex och Gräs-Tex gjorde Ötsi glaciärvandringar på 2900 m höjd – klart imponerande!

Ull består av mjuka vågformiga krusade fibrer uppbyggda av alfa-keratin, samma fibrer som pryder vår kalufs, dvs. vårt hår. Keratin är proteinet som bygger upp vårt hår och naglar, och noshörningens horn och ska inte förväxlas med kreatin, näringstillskott och viktigt protein i cellernas energiproduktion. Ullhårets yttre celler liknar fjäll, som taktegelformigt täcker varandra och ger en tandad kontur på ullhåret. Dessa fjäll om de spretar, t ex efter en het tvätt (>45°) kan ge ullens stickiga känsla. En annan orsak till att ull upplevs så stickigt kan bero på att hos ullfår som ofta klipps, så saknas ullhårens naturliga mjuka spets, och ullfibern är tvärt avskuren på båda ändarna, jämför stickandet i skjortkragen efter ett frisörbesök. Hos lammull (yngre än 7 månaders lam) finns den naturliga hårspetsen kvar och lammull upplevs därför som mjukare och mindre stickig.

Ett annan mjukt ull är angoraullet från angorageten, som kommer från området kring staden Angora i Mindre Asien. Angoraullen har 10-20 cm långa, mjuka silkesfina glänsande ullhår och kallas även mohair. Efter angoragetes långa fina hår kallas i dag många långhåriga husdjur för angora, t ex angorakatt, angoramarsvin, osv.