Du kan även köpas Top of Piteå kortet när du bestigit en antal toppar, du kan följa guidade turer eller gå på egen hand. Information på Piteå Turistcenter.

Ska du elda kan det vara bra att ha med egen ved, det är inte säkert att eldplatserna har vedförråd. Och håll dig till de färdiggjorda eldstäderna och var noga med att beakta eventuellt eldningsförbud. Elda ALDRIG direkt på klipphällarna - berget spricker av värmen. ELDA aldrig vid Eldningsförbud! (se SMHI Brandriskprognos>>)

Tänk på att om du besöker bergen på våren och försommaren, att du inte stör eventuella häckande fåglar, speciellt på de branta klippväggarna, där både rovfågel och ugglor kan häcka. Vandra varsamt och tystlåtet, och vistas inte för länge vid själva branterna under denna period.

Ha alltid rätt utrustning med dig.

En vandring i skog och mark kan tyckas enkelt, men det finns risker att ta hänsyn till även vid en enklare skogsvandring, speciellt om man har barn med sig. Ska du ge dig ut i ospårad terräng eller omarkerade stigar bör du vara väl förberedd:

• Ha alltid karta och kompass med dig, batterierna till mobilen och dess kartor och GPS kan ta slut, eller så kan det vara dålig mobiltäckning. Lär dig grunderna i att hitta med karta och kompass och tolka karta mot landskap, vilket kan vara en utmaning i tät skog. Nedan kan du ladda ned vandringskartor till Pitealperna.
• Är du nybörjare - välj markerade vandringsleder och följ alltid markerade leder. Vissa av våra föreslagna bergsknallar har inga markerade leder till toppen, du bör då behärska att hitta med karta och kompass innan du ger dig på dessa vandringsförslag.
• På sommaren, speciellt vid stark värme, ha alltid med dig tillräckligt med vatten, speciellt om du har barn med dig.
• För längre turer (>2 timmar) ha med snacks eller lite fika-mat och choklad som reservenergi. Jägarsnus (påse med nötter, russin och choklad) är uppskattat av barn och är uppfriskande och billigare än enerybars.
• Ha alltid med dig en första hjälpensats, Det är lätt att halka och slå upp ett sår eller stuka ett ben.
• Ha alltid med dig en fulladdad mobil och gärna ett powerpack och ladda ner appen 112 så kan räddningstjänst lätt lokalisera dig vid nöd.
• Klä dig efter väder och ha bra skor på dig anpassad för vandring. Stabila vandringsskor är att föredra framför lätta jogginskor eftersom i stenig mark behöver du stöd för anklarna.

När du vandrar på på vandringsleder i Piteå eller besöker "Pitealperna"- bergsknallarna i landskapet, kommer du naturligt i kontakt med traktens geologi genom den mark som du går på, de utspridda klippblocken längs leden eller de bergsknallar du passerar. Du kanske utmanar dig genom att klättra på klippblock eller klättra upp på bergsknallar för att få utsikt över landskapet. Du kanske njuter av skönheten hos en sten eller klippas färg, struktur och form. Att ägna lite intresse åt den ”sten” som du möter och få lite inblick i de processer som ligger bakom dem kan starkt berika din vandringsupplevelse.

Urberget och bergsbildningar
Skandinavien och Norrbotten är geologiskt sett en ovanligt lugn del av världen, men har under årmiljonerna genomgått dramatiska processer. Berggrunden i Norrbotten uppvisar därför en mosaik av bergarter som ända ner på hällnivå kan visa på en salig blandning av bergarter med olika utseende och sammansättning, och som ibland kan vara vackert veckade och estetiskt bidra till din vandringsupplevelse.

Urbergrunden här tillhör den äldsta i Sverige. Den ingick i en kontinent (Baltica) som bildades vid en urgammal (senarkesiska) bergskedjebildning för 2,5 - 2,8 miljarder år sedan, och består huvudsakligen av gnejs med granitisk sammansättning. Rester av denna gamla berggrund går i dagen på några platser, t ex som en 2,7 miljarder år gammal berggrund av insprängda bergfragment i yngre bergarter på bl.a. Måttsundsberget i Luleå Denna gamla bergsgrundsplatta (Fennoskandiska urbergsskölden) sträcker sig från Norge över Norrbotten och Bottenviken bort till nordvästra Ryssland.

Den skandinaviska urbergsskölden drev med kontinentaldriften runt på jordens yta och började sin resa på norra halvklotet, passerade ekvatorn och befann sig länge på södra halvklotet, innan den återvände norrut till sin nuvarande plats. Försök och föreställ dig, när du står på en bergsknalle  hur denna plats har drivit över jordens yta under årmiljonerna. Under denna vandring, som går lika fort som dina naglar växer, dvs. några cm per år, eroderades de ursprungliga bergskedjorna ner och det pålagrades sediment. 

När urbergsskölden kolliderade med andra kontinenter uppstod vulkanisk aktivitet och i deformeringszoner skedde nya bergveckningar. När kontinenter kolliderar trycks berggrunden både uppåt som berg och ned i jordskorpan, där bergarterna av tryck och värme omvandlas till nya bergarter. Om deformeringen sker på mer än 10 km djup, där bergarten blir mjuk av hög temperatur sker en plastisk veckning till vackert veckad gnejs. Om deformeringen sker närmare jordytan, där temperaturen är lägre och bergarten sprödare, uppstår istället sprickzoner där berget krossas. Om sådan krossad bergmassa smälter ihop får man en bergart som kallas breccia som karakteriseras av kantiga brottstycken inbäddad i en finkornig mellanmassa. Piteå har en egen unik breccia av rosa, gröna och vita bergarter som kan påträffas på vissa platser såsom på Degerberget.  

De bergarter i urberget vi ser i dag har tidigare befunnit sig på stort djup i jordskorpan och eroderat fram. Dagens bergsknallar är bara rester och rötterna till de urgamla berg som en gång tornade upp sig över området. Tänk igen att du står på en plats, kanske en bergsknalle, som för hundra eller tusen årmiljoner sedan såg ut som Alperna eller Himalaya, och tanken svindlar.

Under sin vandring har urbergsskölden ibland hängt ihop med andra plattor och skapat superkontinenter såsom Colimbia (1,5 - 2,5 miljarder år sedan), Rodina – när jorden var nedkyld till en ”snöboll ”(639 miljoner -1,1 miljarder år sedan), den kortvariga Pannotia på södra halvklotet (633-573 miljoner år sedan) och senaste Pangea (175-335 miljoner år sedan).  För 1,88 .- 2,2 miljarder år sedan avsattes djupa sediment på havsbotten som bildades från kontinentalrörelserna och sedan blev bergarter. Vid kusten hittas dessa som skärgårdens skiffrar, gråvackor, sandstenar och konglomerat. En del av dessa har vid senare bergsvecklingar omvandlats till vacker gnejs. Vulkanutbrotten gav upphov till bandade basiska vulkaniter, mörka basalter och blekröda porfyrer insprängda i sedimenten som på vissa ställen är synliga i berggrunden.

Under den svekokarelska bergsbildningen för ca 1,8 miljarder år sedan, bildades många av dagens bergarter i Norrbotten genom omvandling av både graniter, sedimentära och vulkaniska bergarter djupt nere i jordskorpan, men som genom erosion nu blottlagts vid ytan. I samband med vulkanism för 1,9 miljarder år då olika basiska vulkaniska bergarter bildades, bildades metallrika mineraler i form av olika malmer, som t ex i Skellefteåfälten (sulfidmalmer) sydväst om Piteå, och i Norrbottens malmfält (järnmalmer och sulfidmalmer), men även mindre förekomster i landskapet som t ex kring Rosfors och på vissa skärgårdsöar.  Ibland kan du springa på rödbruna lättvittrade stenar med järnmalmer eller svarta hårda malmblock.

Den senaste bergsveckningen i Sverige var vid krocken mellan vår kontinentalplatta (Baltika) och den Nordamerika (Laurentia) mellan 400 och 510 miljoner år sedan, när Kaledoniska bergskedjan bildas, som i dag motsvarar vår fjällkedja (och NV Irland, Skottland och NÖ Grönland) och bergskedjan Appalacherna på Nordamerikas östkust. Bergskedjan bröts upp när den nordamerikanska kontinenten bröts loss från den Europeiska och delade bergskedjan i två delar på vardera sidan om Atlanten. Denna bergsveckning påverkade dock inte urbergsplattan i Norrbotten, men fjällens bildning med olika lager (skollor) har en i sig intressant historia och geografisk utbredning.  

Efter den svekokarelska bergsveckningen (1,8 miljarder år sedan) har landmassan i landskapet i Norrbottens kustland varit lugn och dominerats av vittring och erosion, som bröt ned bergskedjan och bildade ett vidsträckt slättlandskap (s.k. subkambriska peneplanet) som i dag återfinns i södra Sverige och på vissa platser efter norrlandskusten (t ex mellan Kalix och Haparanda). Inom övriga kustområdet och inlandet har den gamla landytan höjts och utsatts för förnyad vittring och erosion så att andra terrängtyper uppkommit, t ex de bergskullslätter som är typiska för Norrbotten.

Efter att det subkambriska peneplanet bildats kom stora delar av Sverige och Norrbotten att täckas av hav med ett rikt djur- och växtliv, och mäktiga sediment avsattes på havsbotten. Dessa hårdnade sedan till bergarter som sandsten, skiffrar och kalksten som ofta är fossilförande. Dessa bergarter hittas i dag i kanten till fjällkedjan och södra Sverige som Öland och Gotland. I Norrbotten vittrade de bort helt över årmiljonerna, men kan återfinnas ute i Bottenviken som kambrisk sandsten.

Så geologiskt har berggrunden i Piteåbygden genomgått dramatiska förändringar och processer, från veckning av höga bergstoppar och vulkanutbrott, till nednötning och nya bergs veckningar, till att ha varit havsbotten och djupa sediment som sedan igen nötts bort och frilagt underliggande berggrunder som i sin tur också nötts fram till dagens komplexa berggrund.

Dessa bergsknallar i landskapet var de första öarna som steg ur havet efter istiden och för 5000 år sedan låg kusten i Norrbotten vid nuvarande 50 meterskurvan och de första människorna jagade och fiskade i skärgården. Nya öar dök upp och gamla öar blev fastland. Skärgården flyttade sig österut. Genom tusen och åter tusen år flyttade sig kusten allt längre österut, medan de forna kobbarna och skären snart blev mäktiga berg och landet mellan dem, själva havsbotten, blev kustslätter med bördig åkerjord. Kälen i Jävre, Svensbyliden, Vallsberget, Råberget i Böle, Pålberget, Furuberget m fl. blev alla nya öar som tittade upp ovan vattenytan med renskvalpad hjässa. Gamla skärgårdsöar har vi nu döpt om till kustberg, t ex Högberget 85 m.ö.h i Jävre eller Degerberget på Pitholm 81 m.ö.h. Kustbergen befolkades av gästande människor från bronsåldern. De lämnade rösen och ibland föremål. Den ”nya” skärgården visade sig först med Degerberget som då var en ö. För 3300 år sedan kom Vargön, 33 m.ö.h, Jävreholmen dröjde ytterligare 1000 år med sina 22 m.ö.h. Stor-Räbben och Bergön i Jävre kom ännu senare, liksom Trundön, där är högsta punkten 18 m.ö.h.  Kluntarna är 14 m.ö.h, Jävre Sandön 12 m.ö.h, flera öar är 10 m.ö.h, en rad gamla grynnor och skär som blivit nya öar för bara 1000 år sedan. Landhöjningen pågår fortfarande och fortfarande växer det fram öar och kobbar ur havet. 

Bergsknallar som aldrig täcktes av havet efter isavsmältningen kallas kalottberg, då de har en kalott av osvallat morän. Denna gräns kallas Höga Kustenlinjen (HK)och ligger i Norrbotten vid 241 m.ö.h. t ex Kalahatten som var Piteå skärgårds första ö för 9 125 år sedan. Under denna H:K. är isavlagringarna, som kallas morän, svallat. Det vill säga havets vågor har sorterat materialet Där havets svallning har varit kraftigt har allt fint material spolats bort och bara kraftiga stenar fins kvar som klapper,  som bildar stora klappetstensgfält, ofta i form av vågiga strandvallar. Dessa klappertesnsält kallas även "Neptuni ängar" och visar vart havsstranden en gång legat. Det finare materialet asamlades på dåvarande havsbotten och man ser fär då ofta sandtallhedar såsom medanför Högberget vid Jävre. Där det ansamlats snäckskal, ofta på nordsidan av en bergsknall, växer det ofta orkideer såsom Guckusko, Norna och andra.

Nedan presenteras 34 toppar från söder med olika svårighetsgrad. De flesta har eldplatser och vindskydd men några är rena vildmarkstoppar som kräver mer av dig som vandrare. För varje bergsknalle finns en PDF-karta att ladda ned och ta med på vandringen.
De beskrivna bergsknallarna är 
LLillberget 49 m.ö.h.
Högberget Jävre 85 m.ö.h.
Sandholmsberget 35 m.ö.h.
Junäsberget 35 m.ö.h.
Knöppeln 144 m.ö.h.
Vitberget 95 m.ö.h.
Degerberget 81 m.ö.h.
Renönberget 60 m.ö.h.
Grisberget 47 m.ö.h.
Ursberget 90 m.ö.h.
Fagersberget 118 m.ö.h.
Vallsberget 110 m.ö.h.
Högberget 160 m.ö.h.
Krossberget 140 m.ö.h.  
Mjösjöberget 130 m.ö.h.
Larssonsberget 143 m.ö.h.
Kalahatten 243 m.ö.h.
Lill-Flötuberget 390 m.ö.h
Stor-Flötuberget 426 m.ö.h.
Gölaberget 113 m.ö.h.
Bredviksberget 62 m.ö.h.
Falkberget 120 m.ö.h.
Stora-Råberget 124 m.ö.h
Lill-Råberget 110 m.ö.h.
Masurberget 140 m.ö.h.
Alterberget 95 m.ö.h.
Knöppelberget 150 m.ö.h.
Stormyrberget 125 m.ö.h.
Torrberget 202 m.ö.h.
Pålberget 178 m.ö.h.
Tetsberget 60 m.ö.h.
Lappviksberget 67m.ö.g
Forstjärnberget 120 m.ö.
Bergstjärnflyget 174 m.ö.h.

Strax söder om Jävre ligger det populära bergområdet med Lillberget 49 m.ö.h., Högberget 85 m.ö.h. och Sandholmsberget 35 m.ö.h. som erbjuder den fina vandringsleden Arkeologstigen, som från Jävre turiststation tar dig upp på bergen. Arkeologstigen med start vid turiststation som går via Lillberget upp på Högberget till Sanholmsberget och tillbaka är 7,5 km, och de två kortare Lillbergsrundan och Sandholmsrundan är 2 km vardera. Här börjar också Solanderleden som sträcker sig 120 km upp till Kallax flygplats i Luleå.

Uppe på Högberget finns det två grillplatser: en på berget nedanför röset och en vid p-platsen - det går även att köra bil dit upp via skogsbilväg förbi tennisbanan i Jävre. Det finns även grillplats vid starten av Sandholmsslingan vid parkeringen invid E4an. 

De tre bergen bjuder på magnifik utsikt över Jävre by och havet. I öster övergår Piteå södra skärgård till öppet hav med obruten horisont. Landskapet kring bergen inbjuder till inbjuder till spännande upptäckter både av kulturhistoria och naturhistoria. Området kring arkeologstiken, och speciellt Högberget påminner om Ronjarövardotterlandskap med mossbeklädda stenar, stora granar, spännande klippavsatser, hemlighetsfulla grottor och en "ravin" som påminner om Mattisborgravinen i miniatyr.Klipporna längst ut på Högberget är populära boulderingsklippor, där man klättrar utan säkring bara någon meter upp. De rundade svallade klipporna erbjuder många fina boulderingleder.

För 3 500 år sedan reste sig Högberget ur havet, vilket de kalspolade klipporna och klapperstensfälten vittnar om. Havets bränningar spolade bort moränjorden och skapade strandlinjer med klappersten. Vid den tiden var Högberget bara en liten ö i yttersta kustbandet. 

Öarna blev tidigt utgångspunkt för säljakt och fiske, och folk som kom till dessa öar begravde sina döda i stenrösen. Dessa bronsåldersgravar fungerade som landmärken i skärgården. Denna typ av bronsåldersgravar är vanliga i stora delar av landet, men norr om Piteälven blir de mycket ovanliga, vilket indikerar att detta var en nordlig utpost för dåtidens folk. Bronsåldersgravarna på Högberget, Lillberget och Sandholmsberget är högt belägna men fortfarande med havsanknytning, om än havet ligger ca 30-40 m lägre idag än vid tiden för gravarnas uppförande. Området utgör länet, största gravfältsområde.  På Sandholmsberget finns en så kallad ”liggande höna”. Den består av en stor sten som pallats upp med tre mindre stenar. Vad kan dessa ha haft för betydelse för forntidsmänniskan?
Ladda upp vandringskarta här >>

På Brännland utanför Jävre ligger Junäsberget 35 m.ö.h. med vidsträckt utsikt över Piteås södra skärgård. Bergets urskogsliknande miljö gjorde att tidigare var det en fin fågellokal för skogsfåglar. Men urskogskaraktären är nu borta men fortfarande kan ugglor som pärluggla och hackspettar ses i området.  Bergets lättillgänglighet och utsikt gör berget besöksvärt. Från bilvägen går en stig upp på berget. Vid klapperstensfältet nära stigen finns forntida boplatsgropar. 

Nära Junäsberget ligger Brännland vars namn kommer från skogsbranden under nödåret 1867. Du kan fortfarande se brända stubbar från branden. Det finns även spår av kolmilor och tjärdalar. I den lilla viken nedanför Junäsberget ligger en liten badvänlig sandstrand.
Ladda upp vandringskarta här >>

Sydöst om Blåsmark ligger den 144 m.ö.h. höga berget Knöppeln. Du når den med en skogsbilväg 4,5 km från Blåsmark. Fornlämningar finns invid skogsbilvägen och på sydvästsluttningen.

3 km söderut ligger det oansenliga men trolska Vitberget 95 m.ö.h. Även här finns fornlämningar på nordvästra sidan. Men Vitberget har en intressant historia. På 1920-talet rådde nämligen guldfeber i Hortlax.  Det skulle brytas guld på Vitberget, och vid dess fot timrades Hotell Guldklimpen upp och ett guldgrävarläger skapades. Folk levde här ett riktigt guldgrävarliv med slitsamt arbete på dagarna och kvällar med pokerspel och kaffekask vid brasan. Guldgrävarna förlitade sig på slagrutemannen Anton Berglund. Ingenjörer med elektriska instrument visade att en guldåder fanns på sextiofem meters djup, och Berglund påstod tvärsäkert att guldet skulle finnas tvåhundra meter längre bort. Men där slagrutemannen pekade ut guldförekomst hittade man bara gråberg. Nya försök gjordes på den plats som ingenjörerna pekat ut. Men på grund av felaktiga brytningsförsök tog pengarna slut och endast 10 meter från det beräknade djupet för guldådern var de tvungna att ge upp. Så ingen vet, om Vitberget ännu ruvar på stora rikedomar. Du kan utforska berget och se om du hittar resterna från guldrushen.
Ladda upp vandringskarta här >>

Ca 8 km från centrala Piteå ligger på nordöstra Pitholmen och söder om Haraholsfjärden det 81 m höga Degerberget Här hittar du ett dramatiskt landskap av kalspolade klipphällar och klapperstensfält. Berget bjuder på en fantastisk utsikt över havet och skärgården. På toppen finns en grillplats och bänk, och en bit in ett brandtorn som även utgjorde utsikt under krigsåren. I berget finns igenplomberade stridsvärn.

På stigen upp passerar du ett klapperstensfält, som dock tyvärr skadats av tunga fordon. På bergets östra sida finns ett större och orört klapperstensfält. Denna steniga miljö har uppstått när det forna havets vågor för med sig finare material och lämnat kvar rundade stenar och block. Här trivs bar ett fåtal växter och på stenarna växer den karakteristiska gröna kartlaven som färgar klapperstenar gröna. Under vår och höst kan du träffa på huggorm i anslutning till klapperstensfält. De övervintrar gärna i den här typen av miljö. På den östra sidan av Degerberget finns sprickor och förkastningar som med martallarna ger ett dramatiskt landskap.

Degerberget är ovanligt rik på mineraler. Här finns även den unika Piteåkonglomeraten, en grönskimrande bergart med rosa inslag som inte finns på annat håll. På berget växer spännande växter som norna och ögonpyrola. Toppen på berget utgörs av mer eller mindre nakna hällmarker.

Bergets branta sydsluttning ner mot havet är rik på fornlämningar, och är du oförsiktig kan du snubbla ned i en gammal fångstgrop om du strövar runt i området. Dessa anlades redan för 2000 år sedan som djupa gropar preparerade med en spetsig påle i botten. Följer du bergets nordsluttning söderut mot Römmen och Högtjärnshällan kan du stöta på några av de många boplatsgropar som finns här. Hötjärnshällans sydvästsluttning är rik på örter som orambunkar, kttfot och smultron, och orkidéer som nattviol och norna. Vandrar du åt sydost passerar du några klapperstensfält och kommer till Sjulviksmyran med blöt skog där du kan hitta ögonpyrola, orkidéerna jungfru Marie nycklar, korallrot och spindelblomster. I skogen kan du hitta nattviol.

Sydost om Degerberget mellan Månsgrönnan och Revelsudden växer en av Piteås största träd, den mäktiga Revelstallen. Den påminner något om växtformen hos en ek och har en omkrets på ca 3,5 meter. Den intilliggande Revelsbäcken är en botanisk pärla. Alldeles vid bäckkanten ett par hundra meter från havet växer bland annat orkidéer såsom spindelblomster, jungfru Marie nycklar och korallrot.  Tidigare spelade orrar på isen vid Månsgrynnan tidiga vårvintermornar och på Degerberget finns tjäderspelplatser. 

Degerberget hittar du genom att följa Norra Pitholmsvägen och sedan ta in på Degerbergsvägen. Efter 3,2 km tar du in till höger på en skogsbilväg och följer den till ett grustag, som är parkering. Därifrån går en 1/2 km lång stig upp till berget.
Ladda upp vandringskarta här >>

Renöberget är ett trivsamt utflyktsmål endast 6 km från Piteå center. En stig som börjar vid tennisbanan vid Renövägen leder upp till det 60 m höga bergsryggen. På berget har du fin utsikt och här finna stora stenblock och hällmarker. Renön har trots större hyggen ett rikt djur och fågelliv, med spelande orrar och dansande tranor på våren, och lappuggla ses regelbundet. Älg och rådjur trivs på ön och björn brukar passera regelbundet.

Straxt innan tennisbanan ligger en av kommunens finare kallkällor med spraklande klart vatten året runt, som är mycket populärt bland stugägare i området. 
Ladda upp vandringskarta här >>

Grisberget är ett fint skogsområde för motion och rekreation i centrala Piteå. Berget är inte högt, bara 47 m.ö.h. och på berget finns ett vattentorn., men ger ändå en viss utsikt över skogen. Rykten säger att det finns eller har funnits en grotta vid grisberget, i dag vet ingen om den finns  kvar.

Även Carl von Linné under sitt Piteåbesök under sin Lapplandsresa 1732 besökte Grisberget den 19 juni; ”Här taltes mycket om berg och troll exempli gratia Svinberget mellan nya och gamla staden.”  Det fanns alltså tidigare troll på Gisberget.

Området är lättillgängligt med gott om naturstigar, belysta strövstigar, motions- och skidspår.
Motionsspår med sträckorna är 2,3 km, 3,5 km och 5 km. Klassisk och fri stil på 2,3 och 3,5 km spåren. Klassisk stil på 5 km spåret. Här finns även utegymn i anslutning till spåret. Under vintern är motionsspåret elbelyst. Belysningen slås på via skymningsrelä och slås av 22.15.

Här fins även  fågeltorn och vattenspegel, kälkbacke för barnen, grillplatser och anpassade stigar för funktionshindrade. Älgar, rådjur och harar trivs på berget och här kan man lätt plocka bär och svamp. Flera vägar och stigar leder in i området.
Ladda upp vandringskarta här >>

Ursberget med toppen på 90 m.ö.h. ger dig på den västra sidan en förnämlig utsikt mot Ängesviken, Vitsand, Vallsberget, Svensbyfjärden och längre bort Långnäs och Böle.  Berget har ingen led upp men flera mindre stigar leder till toppen, som nås lättast från elljusspåret på södra sida eller tennisbana på västra sidan. Berget saknar rastplats och eldstad. Ett litet klapperstensfält finns på bergets norrsida, med karg växtlighet. På bergets östra sida har du utsikt mot Bergsviken. Här finns märkligt formade martallar.

Innan väg 373 byggdes om nedanför Ursberget, användes klipporna ner mot vägbanken vintertid för isklättring. Smältvatten från Ursbergets topp rinner nedför den branta klippväggen i och bildar vintertid en tjock svallande isvägg. Även på bergets nordöstra sida kan det bildas isfall som kan klättras på.

Vid bergets fot finns en hemlighetsfull gruvöppning. Med snorkel och cyklop, våtdräkt och starka nerver kan du ta dig in i den 75 m långa delvis vattenfyllda gruvtunneln. Gruvgången började brytas den 21 augusti 1887 efter att snickaren N.P. Sjömark och urmakaren E.M. Sandberg från Öjebyn inmutat en mineralfyndighet i Ursberget. De hoppades att hitta silver i berget, och man hittade ett tunt malmförande lager, men inte tillräckligt för att fortsätta malmbrytningen. Så efter många års slit, konkurser och dödsfall gavs försöken till slut upp.

Till Ursberget hittar du lättas om du följer Bullerviksvägen vid Bergsviken, som slutar inte långt från den gamla gruvgången vid bergets fot. 
Ladda upp vandringskarta här >>

Mellan Ursberget och Vallsberget ligger det resliga Fagersberget 118 m.ö.h. Härifrån har du en fantastisk utsik in mot mot Piteå över Ursberget med Smurfit Kappas stora pappersbruk i förgrunden. Kyrkan i Öjebyn är väl synlig och likaså Svensbyfjärden. Österut syns Hortlax med den högt belägna kyrkan och Munksund med pappersbruket och sågen. Längre bort kan man blicka ut mot Havsbadet, djuphamnen på Haraholmen och vidare ut mot Bottenviken. Även mer avlägsna objekt som radartornen på Måttsundsberget och på Bänkerberget i Koler går att se från toppen vid gynnsam väderlek. Även Fagersberget har använts som klätterberg på dess nordliga brant, som erbjuder härlig klättring.

Det finns flera vägar att ta sig upp på Fagersbergets topp. Flera av dem utgår från Skjutbanevägen som viker av från väg 373. Från denna väg utgår stigar österut mot toppen efter 800 meter, 1200 meter och 1700 meter med allt mindre branta stigningar.
Ladda upp vandringskarta här >>

Vid Vallsberget, som är 110 m.ö.h. ligger Piteås skid- och vintersportanläggning Lindbäcksstadion. Här fins en familjevänlig slalombacke med tre pister som erbjuder fin utförsåkning för hela familjen. Välpreparerade längdåkningsspår vindlar genom skogen anpassade för skating, klassisk åkning och skidåkning med hundspann.  Högst upp på toppen och från utsiktstornet har du fin utsikt över Svensbyfjärden och Infjärden. Strax nordväst om slalomsbacken finns ett gravfält med rösen från bronsåldern. En pilgrimsled och vandringsled går upp på berget och på dess baksida passerar Solanderleden.
Ladda upp vandringskarta här >>

Efter Eliasleden kan du bestiga fyra imponerande bergskullar. Du når Eliasleden ca 12 km sydväst om Piteå via väg 373 till Svensbyn, där du svänger in mot Bodsjön. Strax söder om Sörbyn startar leden med en träportal och parkeringsplats. Härifrån går leden (ca 940 m) upp mot Högberget och Eliasgrottan på ca 70 m höjd, som liksom leden fått sitt namn efter stortjuven Elias. Enligt sägnen använde Elias grottan som boning och tjuvgömma. Om du är vig kan du krypa ned och utforska stortjuvens tillhåll.

Efter grottan kan du ta av en kort sträcka (560 m) mot Larssonberget (143 m.ö.h.) med fantastisk utsikt över det låglänta jordbrukslandskapet kring Svensbyn just nedanför berget, men också vyer ut över bland annat Svensbyfjärden och Infjärdenbygden. Här finns ett vindskydd och eldstad.

Från Högberget kan du ta en avstickare ca 800 m till Mjösjöberget 130 m.ö.h med vacker utsikt över Mjösjön och Mjösöliden. Även här finns eldstad. Du kan även efter toppen på Högberget 160 m.ö.h. ta en avstickare på 480 m mot Krossberget ca 140 m.ö.h. med milsvid utsikt norrut. På berget finns en grillplats med vindskydd. Mot nordost stupar berget brant från toppen vilket borgar för en mycket god utsikt över det låglänta jordbrukslandskapet kring Svensbyn just nedanför berget, men också vyer ut över bland annat Svensbyfjärden och Infjärdenbygden. Den höga klippväggen på Krossberget räknas som den bästa klätterväggen i Piteå. Här finns ett tiotal klättringsbara leder på en ca 150 m bred klippvägg. 
Ladda upp vandringskarta här >>

Kalahatten är Piteå mest kända utsiktsberg, och berget syns från alla hål i Pitebygden. Toppen ligger på 243 meter över havet och bjuder på vidsträckt utsikt över Svensbyn, Innfjärden och ut mot havet. Kalahatten är ett Kalottberg där bergssidorna har kalspolats av havets bränningar för länge sedan. 

När inlandsisen smälte bort och det forna ishavets vågor sköljde över pitebygden var Kalahatten endast ett skär som stack upp över vattenytan. Havsstranden låg då 240 meter högre än dagens havsnivå, den s.k. högsta kustlinjen, och Kalahatten var ett litet skär långt ut i havsbandet. I och med att vågorna aldrig nådde att skölja över skäret, så klarade sig inlandsisens moränlager från att spolas bort och sorteras från skärets topp. I dag kan du tydligt se den kalottliknande bergstoppen med sin hjässa av barrskog ovanpå osorterad lager av morän. Kalotten är omgiven av kalspolade hällor där vågorna en gång slog emot klipporna och spolade bort allt löst moränjord.

På bergets baksida, strax nedanför den tydligt markerade forna kustlinjen, ligger ett stort klapperstensfält. Här finns en ca 4000 år gammal offerplatslämning.

På toppen av berget finns flera vindskydd och eldstäder. Härifrån har du utsikt över skogslandskapet mot norr och Markbygdens vindkraftpark som ska bli 1100 vindkraftverk!

För att ta sig dit kan du vandra Eliasleden 10 km från Svensbyn via Högberget och Vitsjön (6 km) eller ta bilen 19,5 km från Piteå och svänga av Arvidsjaurvägen 373 vid Stockbäcken mot Kalamark. Efter 3,6 km finns en parkering och informationsskyltar på höger sida av Kalamarksvägen. På väg upp mot parkeringen passerar du ett stort klapperstensfält. Från parkeringen är det ca 1,5 km upp till toppen.
Ladda upp vandringskarta här >>

Lill-Flötuberget 390 m.ö.h med Lill-flötubergets naturreservat är beläget intill den natursköna Åbyälven. Det som utmärker reservatet är den brunna tallskogen uppe på Lill-Flötubergets branta syd- och västsluttning. Här ser man tydliga spår efter skogsbränder. Bergsluttningen har brunnit flera gånger och de äldsta 300-åriga tallarna har överlevt minst tre bränder! Den sista branden härjade för cirka 70-100 år sedan. Skogsbränder var förr en naturlig del av skogens liv, och många av skogens invånare är anpassade till brand. T ex frön från Svedjenäva och Brandnäva gror först efter upphettning, och tallen tjocka bark vittnar om brandhärdighet och är det trä som bäst klarar en skogsbrand. Ibland skadas dock tallen av elden, och då kan s.k. brandlyror uppstå nederst på stammen. Dessa ger en fingervisning om hur många bränder som drabbat ett träd.  Exempel på brandlyror går att hitta i reservatet.

Från reservatets informationstavla nere vid grusvägen startar en stig som tar dig upp på Lill-Flötuberget. Vid informationstavlan fins även en rastplats och vedförråd. Branterna är ansträngande att vandra i och klart värda att besöka! På tallheden du möter när du vandrar in i reservatet ser du tydliga spår efter en kolmila. Den ligger som en ringformad upphöjning på heden. Längre in i skogen ligger Bergtjärnen och myrmarkerna vid foten av Lill-Flötuberget. Här växer det liljekonvalj, den ovanliga lappranunkeln och orkidéer. 

Naturreservatet ligger cirka 40 kilometer väster om Piteå. Från Piteå kör du Arvidsjaursägen (väg 373), och sväga höger in på skogsbilväg strax innan Åbyälven, ca 14 km öster om Långträsk. Grusvägen passerar reservatets södra gräns 

Dryga kilometern nordöst om Lill-Flötuberget ligger Stor-Flötuberget som är 426 m.ö.h. En skogsbilväg som börjar norr om byn Flötuträsk leder till ett brandtorn som står på toppen av berget. Från brandtornet har du en oslagbar utsikt över hela kommunen, vilket gör besöket väl värt.
Ladda upp vandringskarta här >>

På vägen från Sjulsnäs mot Lillpite ser man Gölaberget med 113 m.ö.h som reser sig över skogsbrynet och åkermarken. Berget har under långa tider varit ett populärt utflyktsmål, och från berget brukade majbrasornas lågor flamma högt på valbomässoaftnarna under 1900-talet tidigare hälft.
Gölabergets dramatiska branta klippvägg ger ett spektakulärt intryck. Från bergets topp har du en fin utsikt över jordbrukslandskapet i Lillpite. På en granitvägg uppe på berget finns ett självporträtt inhugget av konstnären Arthur Nordmark från Rocknäs, som sommaren 1943 förevigade son profil som en form av landart.
På bergets baksida finns en liten grotta, Gölagrottan, där enligt sägnen en trollfamilj ska ha bott. Vid bergets fot finns boplatslämningar från forna tiders Lillpitebor. Gölaberget har även använts som klätterberg.

För att lättast komma upp på berget följer man den stig som börjar vid åkerkanten nedanför berget.
Ladda upp vandringskarta här >>

På Bredviksbergets topp 62 m.ö.h. har du en underbar utsikt mot Piteå, Öjebyn samt delar av skärgården. Bredviksberget har en bilväg ända upp till toppen och är därför ett omtyckt utflyktsmål för korvgrillande familjer och ungdomar. 

Alldeles uppe på toppen står ett trätorn för fågelskådare, som du kan gå upp i. Närheten till Piteå kommuns soptipp, samt de många åkrar, ängar och havsvikar som finns relativt nära i omgivningarna gör området i stort mycket fågelrikt, i synnerhet rovfåglar. På våren fylls markerna av flyttande fåglar såsom tofsvipa, spelande brushanar, storspovar, tranor, sångsvan och gäss.  Under vårvintern kan vår största uggla, berguven höras hoa från Bredviksberget. Under hösten används den vidunderliga utsikten för att spana efter flyttande rovfåglar.

Bredviksberget är historiskt ur flera aspekter. Dels besteg Carl von Linné under sitt Piteåbesök år 1732 Bredviksberget den 16 juni. För hittade han vid första bergsskrevan korp och kråkvingar, harfötter. m.m. och högt uppe bland klipporna stötte han på ett uvbo som skrämde honom. "Vid nästa bergsskreva, hitta i grotta två berguvsungar ”vars ögon lyste som eld, och dess irides (regnbågshinna) hade lumen in se, sine alio, veluti ac lignum putridum, pices et lampyris.” (”ljus i sig, utan något annat, liksom murket trå, fiskar och lysmask” – avser att vissa djur som katter och ugglan, hade självlysandee ögon). ”De var stora som gäss, jag vågade mig ej gå på dessa uvungar med händerna, ty tager jag mig en stör, förmärkades då först, att de voro nästan fullfluxne ungar, medan de ej flyga kunde.”

Dels under ryssarnas härjningståg 1721 utkämpades här ett blodigt slag mellan ryssar och soldater från Pitekompaniet, som hade sitt högkvarter i nuvarande Grans naturbruksskola. Två pitesoldater dödades, 30 ryssar skadades och "fem nedlades helt och hållet".
Ladda upp vandringskarta här >>

Falkberget med sin topp på 120 m.ö.h. reser sig ståtlig över skogen strax norr om Öjebyn när man kör Älvsbyvägen 374. Till berget går ett flertal stigar, bl.a. från Karlsberg 3,5 km, från Hedens kyrkogård 3,6 km, från Kättjärnvägen (800m) eller från skjutbanan vid Bölsträsk 1 km.

Falkberget är ett hällmarksberg som är lite krävande att bestiga. Du vandrar genom blockfält och över branta och spruckna hällar fram till toppen. Här har du en från den sydvästra branten en fantastisk utsikt över Böle, Långnäs, Svensbyfjärden, Vallsberget och Öjebyn. På den östra sidan ser du Bredviksberget och hela vägen ut till havet. Vid berget finns eldstäder och vindskydd.

Bergets brant stupande bergssidor gör det till ett av Piteås bästa klätterberg, med varierande leder för topprep eller leda. För dig som inte vill klättra leder en stig runt hela berget. Längs stigen finns en del örtrika områden med intressanta växter. I norr ansluter berget till en myr med orkidén jungfru Marie nycklar, korallrot och spindelblomster. På torrare partier i myrens kantzon mot skogen kan du hitta den väldoftande orkidén nattviol.

Även myren strax syd-sydost om Falkberget är botaniskt intressant, även om den har dikats hårt. Här förutom orkidéerna jungfru Marie Nycklar, korallrot och spindelblomster kan du även i skogskanten på myrens norra del hitta den sägenomspunna nornan. Här finns även brakved, björnbrodd och den insektsätande tätört, med vars enzym på bladen, som är till för att lösa upp infånga insekter, används vid tillverkning av tätmjölk, ett slags fil. Det lär även finnas den magnifika orkidén guckusko på myrens västra sida. Den är liksom övriga orkidéer fridlyst.
Ladda upp vandringskarta här >>

Stor-Råberget, 134 m.ö.h. formar landskapsprofilen runt Piteå. Du kommer till berget via en 7 km lång vandringsled från Karlbergs friluftsområde. 

Längs stigen fins rastplatser och informationsskyltar som berättar om natur och kultur i området. På toppenhar du fin utsikt över Pitebygden mot Kopparnäs, Bernäsfjärden, Öjebyn, Svensbyfjärden och Vallsberget och ut mot norra skärgården. Här finns eldplats och vindskydd. Elda inte direkt på stenhällen, då berget kan spricka.

Råberget omges av stora orörda klapperstensfält och uppe på berget finns gamla förtvinade martallar. Tjäder trivs i dessa marker och kan ha spelplatser på berget. Nordsidan består av ett stor hällmarksmassiv. Sluttningen är bitvis mycket brant och ger med de stora blocken ett dramatiskt intryck. Växtligheten på berget är kargt med lav, mossa och martallar.

På den norra sluttningen ner mot myren mellan Stor- och Lill-Råberget kan du i början av juni hitta den vackra nornan. Denna vailjedoftande orkidé har fått sitt latinska namn, Calypso bulbosa, efter Atlas dotter Kalypso i den grekiska mytologin, en skön nymf som höll kvar den skeppsbrutne hjälten Odysseus på sin ö i sju år. Längre fram på sommaren blommar en annan orkidé, jungfru Marie nycklar nere i själva myren.
Ladda upp vandringskarta här >>

Lill-Råberhet med 110 m.ö.h. är en doldis bakom Stor-Råberget och har inte några bekvämligheter som vandringsled och grillplatser, utan är en mer vildmarksbetonat berg.
Du når den via skogsbilvägen upp mot Nybotjärn som viker av från gamla riksväg 13 efter Karlsberg.
I Skogsområdet mellan Lill-Råberget och Stor-Råberget kan du hitta tibast och andra spännande växter liksom  fångstgropar  och fäbolämningar.
Ladda upp vandringskarta här >>

Längre in längs skogsbilvägen mot Nybotjärn ligger det flackare men 140 m.ö.h. ståtliga Masurberget. Norr om berget går en stig från Nybotjärn och från Kvarnbäcken norr om Böle går en skogsbilväg en bit upp på berget. Marsurberget lever upp till sitt namn med gammal fin skog.
Ladda upp vandringskarta här >>

Alterberget 95 m.ö.h. ligger i ett stort obrutet område mellan Piteälven och Alterälven som passar för vandrare som vill ta sig fram i obruten terräng utan uppmärkta leder eller vägar. 

Området kring Alterberget sägs vara relativt björnrikt och vid Altertjärn kan du fiska regnbågslax.  Vid skogsbilvägen på Alterbergets nordsida finns en liten stuga med öppen spis som är tillgänglig för alla. 
Ladda upp vandringskarta här >>

Knöppelberget 150 m.ö.h. ligger norr om Nybodtjärn och nås via en stig från grusvägen förbi Nybotjärn. Här rör du dig i stiglös vildmarken med björnrika marker. Berget kräver god orienteringsförmåga i skogsmark och erbjuder en härlig vildmarkskänsla.
Ladda upp vandringskarta här >>

Ovanför Stormyrbergets lantgård i Pålsmark reser sig Stormyrberget 125 m.ö.h. Bergets speciella sluttande klipphällar på sydvästsidan ger fin utsikt över jordbrukslandskapet i Pålberget men också vyer mot bland annat Svensbyfjärden i söder och Selsborgsbergen vid Arnemark i nordväst. Det finns en grillplats med vindskydd på toppen. På klipphällarna hittar du härligt förtvinade martallar, och här kan du träffa på älg som vintertid trivs på berget.

Från Öjebyn ta väg 374 mot Älvsbyn. Efter ca 22 km i byn Pålberget, sväng höger in på grusvägen vid skylt Stormyrberget. Från stormyrberget följer du markerad led upp på berget ca 1 km.
Ladda upp vandringskarta här >>

Torrberget med topp på 202 m.ö.h. och Torrbergstjärn är ett högt beläget naturreservat norr om Lillpite som länsstyrelsen ansvarar för, och är ett populärt utflyktsmål. Efter istiden låg Torrberget under havsytan och varefter det började sticka upp ur havet svallades dess stränder hårt. Så uppstod de kala hällarna och blockmarkerna, där det nu växer mager tallskog med flerhundraåriga vackra tallar. Många tallar är märkta efter flera skogsbränder.

Som kontrast till de magra tallhedarna står de den frodiga skogen av storvuxen gran runt Torrbergstjärnen. Tjärnens bäckar skapar lättillgänglig växtnäring och bördiga förhållanden för växtligheten. Jättelika gamla aspar och granat för tanken till John Bauers trollskogar. Murkna döda träd ger en urskogskaraktär där du kan hitta rosenticka, lappticka och osttika, indikatorarter för riktigt gammal skog. Under granarna blommar liljekonvalj, skogsnäva, nattviol och smultron. Kring de frodiga bäckarna växer svart trolldruva, tibast, myskmåra och norna tillsammans med höga ormbunkar som strutbräken, majbräken och den här i norr sällsynta träjon. 

Runt hela tjärn går det en delvis spångad stig med iordningställda grill-/rastplatser, vindskydd, bryggor och utedass. Vandringen runt tjärn i lugnt tempo tar ca 1 timme. I det klara vattnet i sjön planterar Sjulsnäs fiskevårdsförening in ädelfisk, och den djupa sjön kan bjuda på riktigt grova öringar och rödingar.

Runt tjärn finns många spår av tidigare människor som nyttjat området. Bland annat finns ett 20-tal härdar kring sjön som visar var samerna haft sina kåtor och vinterboplatser. Reservatet nyttjas än idag som vinterbetesland av Semisjaur-Njarg sameby. Historiska källor omnämner att det hölls en vintermarknad i Lillpite på 1600-talet. Kanske stannade samerna på Torrberget för besök på marknaden. 

Naturen runt Torrbergtjärn har mycket att bjuda på. På nordvästra sidan om tjärn ligger Stor-Jonsberget (230 m.ö.h.) som ger en vidsträckt vy över Lillpiteälvens dalgång. I reservatet finns även Sveriges nordligaste bestånd av blåsippa som en relikt från varmare tider. Den växer här sida vid sida med gammal urskog.

Reservatet ligger 20 km nordväst om Piteå och ca 5 km norr om Lillpite. Det finns tre omarkerade vägar upp till själva tjärnen. Den vanliga vägen är en 1,2 km stig direkt från parkeringen vid grusvägen mellan Sjulsbodarna och Sjulsnäs. En annan variant är att ta en skogsbilväg 280 m längre norrut och följa den ca 800 m till ett grustag. Därifrån går en fin stig ca 600 m till tjärnen. En tredje väg är en 3,5 km lång stig som går förbi Torrberget och som börjar vid några stugor 3,1 km söder om parkeringen vid grusvägen.
OBS! Ska du vandra i området bör du ha karta och kompass  (se Säker vandring ovan) då stigar och leder inte har ledmarkering och du lätt kan komma vilse.
Ladda upp vandringskarta här >>

Pålberget med 178 m.ö.h. ligger mitt emellan Pite älvens dalgång och Aterälvens dalgång. Berget är relativt flackt liksom det 154 meter höga Furiberget söderut. Båda bergen erbjuder äkta vildmarkskänsla då inga vägar eller stigar leder upp på bergen.
Ladda upp vandringskarta här >>

Tetsberget är bara 60 m.ö.h. och är inget utsiktsberg. Berget är dock ett eldorado för den botanikintresserade. Här finns källmyr och rikkärr med enorm blomning av flera fridlysta orkidéarter. Förutom den ståtliga guckuskon finns norna, skogsnycklar, ängsnycklar, myggblomster, korallrot, nattviol och jungfru Marie nycklar. Här finns även gräsull, snip, björnbrodd och slåtterblomma. Andra intressanta växter här är den insektsätande tätört, stor- och rundsileshår samt den ensamma ögonpyrolan, giftiga ormbär och doftande liljekonvalj. Andra intressanta växter är den vackra röda purpurvitmossan och buskarna brakved och tibast.

De små, sluttande rikkärren vid Tetberget står i förbindelse med varandra via små bäckar, källflöden och sumpskogar. Rikkärr är en ovanlig naturtyp i Sverige och uppträder oftast på kalkrik mark. Här kommer kalken troligen från en skalgrusbank som är en rest från värmeperioden efter istiden, när havet gick högre och var saltare. I det havet var blåmussla vanlig i dessa delar av landet, och blåmusslans skal ansamlades på vissa platser i tjocka lager. Där skalgrus kommer i kontakt med källflöden eller rörligt markvatten förs kalk ut med vattnet i omgivande marker och kan bild rikkärr där orkidéer trivs.

Det mest intressanta är massförekomsten av den hotade och sällsynta guckusko som finns på några av myrarna. Har du tur hittar du även en vit variant av guckusko vilket är unikt i landet. Bäst besöker du Tetberget i mitten av juni då guckuskon står i blom.Observera att alla orkidéer är fridlysta, så gå varsamt fram i markerna.

Du hittar Tetberget öster om E4an strax innan södra avfarten till Rosvik. Du tar till höger in på Görjefjärdsvägen strax efter Harrbäcken och följer den till en parkeringsplats strax invid E4an. Härifrån följer du en fin gammal kärrväg in i området.
Ladda upp vandringskarta här >>

Vid södra infarten till Rosvik ligger 570 m norr om E4an Lappviksberget, 67 m.ö.h. Från dess topp har du en fin utsikt över Piteås norra skärgård. Från grusvägen från Persbodarna går det stigar upp på berget och gör det lättillgängligt. När vårvintersolen börjar värma hällarna kan du se huggormar på nära håll i sydsluttningen.
Ladda upp vandringskarta här >>

Forstjärnsberget (120 m.ö.h.) ligger i naturreservatet Forstjänberget cirka 2 kilometer nordost om Sikfors. Reservatet nås genom en grusväg in till höger från Älvsbyvägen ca 3 km norr om Sikfors som går mot Alterdal. Grusvägen passerar Norrbottens bästa fångstgropområde vid Gåstjärnen, väl värt ett besök. Här finns vindskydd och eldplats vid tjärnen och området håller ett stort antal fångstgropar.

Strax norr om grusvägen och fångsgropområdet ligger Floxen – en avsnörpt flodarm av Piteälven som nu är ett intressant myrområde med höga flodnipor. Efter 2,1 km tar du av söderut på en skogsbilväg och följer den ca 1,6 km tills du kommer till reservatgränsen. Vid grusvägen finns en informationsskylt där en omarkerad stig börjar in i reservatet. Det finns ingen parkeringsplats men det går att ställa bilen vid vägkanten, och längre ned finns en vändplats. Det går därifrån att gå upp på berget längs en stenig stig upp i branten men uppe på bergen är terrängen mera lättvandrad.
Forstjärnbergets naturreservat domineras av en ravinliknande bildning med äldre granskog med grov sälg och asp. Här är floran rik med arter som liljekonvalj och lappranunkel. I övrigt är det mycket varierande naturtyper i reservatet med alltifrån sumpskog vid tjärnen till bördig granskog och tallskog på höjderna. 

Området ligger i sin helhet under Högsta Kustlinjen, vilket innebär att hela området är påverkat av havets svallning. På Forstjärnbergets- och Mittibergets östsluttningar har svallningen varit kraftig och dessa delar av reservatet domineras därför av kalt berg och svallgrus.
I Forstjärnberget finns det spännande fåglar att hålla utkik efter, som mindre hackspett, tretåig hackspett, kungsfågel, tofsmes och lavskrika.
Ladda upp vandringskarta här >>

Cirka sju km norr om Sjulsmark  ligger Rosfors ekopark. Längs Solanderleden som går igenom ekoparken ligger ett okänt litet berg väl värt ett besök. Bergtjärnsflyget som är 174 m.ö.h ligger bakom Bergstjärnet, en vacker liten skogstjärn vid skogsbilvägen in mot Lustgårdens naturreservat vid Abborrtjärnen. Nedanför berget mot tjärnen finns ett mindre klapperstensfält som du passerar på stigen som går brant upp mot toppen där det finns en eldplats och fin utsikt över ekoparken mot norr. Uppe på berget finns en hällbergstallskog med martallar och små fuktiga mossgrytor. På sydsidan finns ett större klapperstensfäkt och ett större ligger rakt norr om berget, precis nedanför branten.
Ladda upp vandringskarta här >>