Norrsken har alltid fascinerat människan och ett stort antal förklaringar till himlafenomenet har givits av olika folk och i olika tider.

Eftersom människor ofta är vidskepliga blev dessa förklaringar väldigt fantasirika, även om vissa förklaringsmodeller går igen hos vitt skilda kulturer och öer olika tidsepoker.

Människor som lever under polarsken får oftast en djupare magisk och mytologisk relation till polarskenet än människor som sällan upplever ett polarsken. Därför blir polarfolkets förklaringar till olarskenet både fantasirikare och och mer närvarande i livet.

 

Religioner, myter och legender hos ursprungsbefolkningar är oftast inte nedskrivna utan överförs i en muntlig tradition som kan ha djupa historiska rötter.

Av naturliga skäl finns de flesta myter om norrsken huvudsakligen hos nordliga folk kring nordpolen där norrskenet har en självklar plats i deras mytologin.

I de glest befolkade nordliga områdena uppstod det många olika myter kring vad som orsakade norrsken.

Men även Australiens aboriginer såg ibland polarsken, men som sydsken Aurora Australis, och betraktade skenet som dansade förfäder.

Då södra jordklotet består huvudsakligen av hav, och södra polcirkeln ligger nära Antarktis, där det inte bor några människor, är myter om sydskenet begränsat till ursprungsfolk på Eldslandet i Sydamerika, södra Australien och Nya Zealand.

En förklaring som förekommer hos många urfolk i norra Europa, Nord Amerika och Asien var att norrsken var en plats där de döda bodde.

Enligt vissa urfolk kom till norrskenet endast de som dött en våldsam död eller för tidig död. Det kunde vara små barn, kvinnor som dör under barnafödandet, de som dog i krig, som mördades eller som begått självmord.

På Grönland ansåg man att norrskenet var barn som dött vid födseln som nu dansade på himlen.

I Norge trodde man istället att det var jungfrusjälar som vinkade från himlen.

I isländsk mytologi trodde man att norrskenet skapades av älvor och det gömda folket (Huldufólk) som dansade i skyn.

Dessa övernaturliga varelser kom ut ur sina hem för att fira och dansa under norrskenet.

Vissa islänningar har påstått sig höra musik och skratt från norrskenet, som förstärker tron på sambandet mellan älvor och norrsken.

Hos inuitfolk på Grönland och norra Kanada ansåg man att när norrskenets ljus fladdrade på himlen ville de döda ha kontakt med sina efterlevande släktingar och vänner.

Andra trodde att de döda höll facklor i sina händer när de letade efter själarna av de som just har dött för att leda dem över avgrunden som omsluter världen.

Vissa stammar bland inuiter på Grönland och norra Kanada benämnde norrskenet aqsalijaat, vilket betyder ”spåren av dem som spelar fotboll”.

De ansåg att de döda roade sig med att spelas fotboll med en valrosskalle.

På Baffin Island berättas att valrossen har så stor glädje av spelt att den klappar med käkarna, vilket är det ljud man kan höra av norrskenet.

Att titta på de avlidna förfädernas lek kan vara farligt och man var tvungen att vara försiktig så man inte fick huvudet avslaget av valrosskallen.

De flesta ursprungsfolk ansåg att man måste visa aktning och respekt för norrskenet.

Än i dag finns det äldre personer i norra Sverige som fick som barn lära sig att uppföra sig stilla och fint under norrskenet, och inte göra rackartyg.

Både i Skandinavien och Nordamerika fanns föreställningen att man kunde locka till sig norrskenet genom att vissla, men att detta var farligt.

En historia berättar att en ung man i Finnmark i norra Norge blev dödad när han retades med norrskenet.
 

Vissa folk ville därför inte skicka ut sina barn att leka när det var norrsken, eftersom de kunde bli dödade om de blev för stojiga, och viftade med vita dukar,  medan andra ansåg att det gick bra så länge barnen hade en mössa på sig, så norrskenet inte kunde bränna håret på dem.

Det fanns många olika myter där de olika ursprungsfolken hade sina egna förklaringar, allt från att norrskenet vara korpars vingslag till guider som höll facklor för att visa vägen till andevärlden, andar av döda djur, eller andar av hämdlysta fiender som dödats i strid.

Vissa indianstammar i Nordamerika ansåg att norrskenet var en ansamling medicinmän och krigare i ett land långt i norr, vilka höll stora festmåltider och kokade sina fiender i jättegrytor.

För Cree-indianerna var norrsken en del av livets cykel där andarna från de döda stannade i skyn, och att norrskenet var dessa andars sätt att kommunicera med de som var kvar på jorden. 
 

En Algonquin stam i Kanada ansåg att när Nanahbozho, jordens skapare, var klar med sin skapelse, reste han till norr och stannade där. Han byggde sedan stora eldar, som norrskenet är reflektioner av. Ljuset är för att påminna människorna att han fortfarande tänker på och vaktar över dem.

Samerna kallar norrskenet för guovssahasat och var liksom för andra ursprungsfolk hemvist för de döda och utgjordes av de dödas själar, och fick därför inte talas om.

Norrsken var illavarslande och man skulle därför vara vördnadsfull och visa respekt mot norrskenet som kund utgöra en fara.

Det var olycksbådande att påkalla dess uppmärksamhet genom att vissla, sjunga eller vinka till det.

Om norrskenet upptäckte dig kunde du fångas upp av ljuset eller få ditt huvud avhugget.

Därför stannar än i dag många samer inomhus vid norrsken, för att vara på den säkra sidan.

Samiske konstnären Lars Pirak berättade att hans föräldrar var noga med att täcka över rökhålet i kåtan vid norrsken, och man valde rastplatser i landskapet där man var i skyddad mot norrskenet.

Samerna ansåg även liksom många andra ursprungsfolk att norrsken hade samband med väder, och att det skulle bli ändringar i vädret efter norrsken.

De flesta ansåg att när norrskenet flammar högt på himlen skulle det bli varmare, medan andra trodde de skulle bli kallare, eller att det skulle bli snöstorm. Om norrskenet hängde grönt och lågt i norr skulle det bli klart och kallt väder.

Samerna ansåg att man på magisk väg kunde ändra på norrskenet och därmed ändra vädret. De fanns olika sätt att göra detta.
I Kvikkjokk ropade man en ramsa som började "gokseth (norrsken) lipi, lipi". Lipi är en förkortning av ordet lihphuit som betyder fladdra. I Vilhelmina trodde man att man kunde få norrskenet att fladdra genom att vifta med ett vitt lakan.

Utöver de orala mytologiska traditionerna kring norrsken, finns det även avbildade och nedskrivna förklaringar till norrsken.

De äldsta avbildningarna som man tolkat som norrsken är 30 000 år gamla Cro-Magnon grottmålningar i Rouffignac Cave i södra Frankrike.

Att norrsken avbildades tillsammans med bytesdjuren visar att det himmelska ljuset måste ha betytt något väldigt speciellt för dåtidens människor och deras världsbild.

 

Den tidigaste dokumentationen av norrsken kommer från Kina där norrsken breskrevs som ljus och eldar på himlen i nordlig riktning.

Redan 687 F.Kr bokfördes observationer av norrsken i Kina där norrsken inte förekommer så vanligt.  

I kina hade man inget namn på norrskenet utan man illustrerade det i form av eldar, djur eller drakar.

Tidiga draklegender i Kina och Europa ansåg att drakar har sitt ursprung ur norrsken.

Den äldsta skrivna texten är från 2 600 F.Kr och beskriver norrskenet som:
” Fu-Pao, modern till det gula imperiet Shuan-Yuan, såg starka ljus som rörde sig runt stjärnan Su, som tillhör stjärnbilden Bei-Dou, och ljuset lös upp hela landskapet. Efter det blev hon gravid.”

Kinesiska legender säger att norrskenet bildas från en episk kamp mellan goda och onda drakar, som andras eld över himlen under deras himmelska kamp, och människor kan se detta i form av norrsken.
 

Norrsken är sällsynta i Kina och bortre Asien varför det var något exceptionellt att få se ett norrsken.

I Japan, Singapore och Malaysia anser man att ett barn som blir till under norrskenet blir välsignat med bra utseende, intellekt och god tur.

Som på många andra platser ses man norrsken på olika sätt, där norrskenet för vissa var skrämmande och för andra välsignande.

Vissa anser att det även i bibeln finns referenser till norrsken. I första Moseboken kap 15, vers 17 nedtecknad ca 1550 f.Kr. står det:
”Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med flammande lågor, som for fram mellan styckena.”

Andra anser att Hesekiels profetia i gamla testamentet om Jerusalems ödeläggelse och sin uppenbarelse skulle kunna vara en norrskensobservation (Hesekiel 1:4 ,24) 

” En häftig nordanvind sliter tag i hans hår och kläder, och ett stort moln tornar upp sig. Det är upplyst inifrån av en flammande eld, och skenet påminner honom om glänsande metall.”

Huruvida dessa verkligen är beskrivningar av norrsken,  hallucinationer eller gudomliga syner är en tolkningsfråga.

År 593 f.Kr. på 5e dagen i 4e månaden sågs ett norrsken i Kina och noterades samtidigt av den grekiske filosofen Anaximenes. Även Xenofanes skrev samtidigt om ”ansamlingen av rörliga och brinnande moln”.

Hippokrates ansåg att norrsken bara var reflekterat solljus, medan Aristoteles framlade teorin att solens hetta frigjorde ånga från marken som steg och mötte elementet eld, tog eld och blev till norrsken.

Norrsken beskrevs skriftligt av många kulturer, såsom romare 460 f.Kr. och kungen av Makedonien 460 f.Kr. Ett norrsken sågs år 44 f.Kr. just innan Julius Ceasar dödades, och norrsken flammade i skyn över Palestina när Titus förstörde Jerusalem år 70 e.Kr.

Norrsken långt söderut blir ofta blodröda i färgen. Detta orsakas av två fenomen.

På låga breddgrader ses oftast endast den övre delen av norrskenet högt upp i de nordliga breddgraderna, och där på 200-300 km höjd lyser norrskenet rött av solvindens kollision med syreatomer.

Vidare spelar samma fenomen in som vid röda solnedgångar där det långvågiga blåa och gröna ljuset sprids av atmosfären och det kortvågiga röda ljuset passerar. Därvid försvinner det grön-blåa färgen från norrskenet på sydliga breddgrader. 

Den ”brinnande” röda himlen i ett rött norrsken, i områden där man normalt inte ser norrsken, blir därför extra skräckinjagande, och betraktades ofta som ett dåligt omen.

Seneca beskrev att när ett rött norrsken sågs i Rom år 37, trodde kejsare Tiberius att Roms hamnstad Ostia stod i brand, och skickade en militärstyrka till hjälp.

En liknande episod skedde i modern tid 1938 när en brandkår ryckte ut under en rödflammig himmel för att släcka en förmodad brand Windsor Castle.

Dessa röda norrsken ligger troligtvis bakom det latinska namnet för norrsken, Aurora borealis, som betyder nordlig morgonrodnad.

Även i Europa under medeltiden togs norrsken som ett dåligt tecken och omen som förebådade krig, farsoter som pesten eller stora eldsvådor.

Men nedtecknade observationer var få under medeltiden. Vissa  såg de röda norrskenen som martyrers blod som flöt upp i skyn och bildade norrsken, så som när ärkebiskopen av Canterbury dog år 1170. På samma sätt sades det i England att man sett ett norrsken strax innan Franska Revolutionen bröt ut 1789.

Andra tog norrsken som tecken på att Gud hade blivit förargad. Ett kraftigt norrsken över Bergen i Norge 1702 sågs som ett dåligt tecken från Gud, och mycket riktigt brann nästan hela staden ner samma år.

Vanligare var dock att folk i städer som inte var vana att se norrsken trodde att den röda himlen kom från stora eldar eller stadsbränder, eftersom de flesta städer var byggda av trähus och lätt tog eld.

Så det hände att folk liksom Tiberius blev lurade av de röda norrsken att det brann i närheten och skyndade dit, för att upptäcka att de lurats av himlafenomenet.

Den första noteringen av norrsken i Storbritanien är från år 555 och en ingående beskrivning av århundradets kraftigaste norrsken är från år 585. Norrsken som skedde mellan åren 500 till 1100 är nedtecknade i The Chronicles of Scotland.

I skandinavien under vikingatiden finns inga spår av norrsken i sagorna eller beskrivningar inom asatron. En anledning är troligvis att norrsken var sällsynta under viktingatiden på grund av låg solaktivitet, vilket har bekräftats av solfläcksobservationer i Kina, som visade mycket låg solaktivitet mellan år 600 och 1000 E.Kr, dvs under vikingatiden. Men även att norrskenscirkeln inte låg över Skandinavien som i dag utan längre västerut över Grönland.

Den enda notering man könner till är i bokverket Kongespeilet (Konungaspegeln) skrivet år 1230 av ärkebiskop Einar Gunnarson i Trondheim, Norge. Einar omnämner norrsken som kan ses på Grönland, och nämner tre förklaringar till norrskenet.

På denna tid ansågs jorden vara platt och omgiven av hav, och att havet omgavs av eldar. Det är återskenet av dessa eldar som skapar norrskenet.
Einar gav även en annan möjlig förklaring den samma som den grekiska Hippokrates ansåg, att det endast var solens strålar som man såg högt på himlen, fast solen befinner sig under horisonten.
Den sista förklaringen Einar avgav var att glaciärer på Grönland kunde dra åt sig så mycket kraft att de blev självlysande.

Tidigare försökte man dock tolka bl a Eddasagorna till att innehålla element av myter kring norrsken, vilket numera har avvisats men lever kvar i folktron.

En sådan myt är att norrskenet ansågs utgöra den glödande bryggan mellan gudarnas Asagård och jorden, regbågsbron Bifrost.

Bron bevakades av en gudagestaltning Heimdall, människornas stamfader som representerade världsträdet Yggdrasil (som anses vara en omskrivning av vintergatan).

Namnet Heimdall kan tolkas som ”Den som lyser över världen”.
Hans hem är var Himinbjörg, Himmelsborgen vid Bifrost, rengbågsbron eller kanske Vintergatan på himlavalvet.

Eligt legeden red över Bifrost de fallna vikingarna, kallade enhrjarnas, på väg till Valhall (de stupade krigarnas hall) i Asgård, för att sitta till bords och festa med krigsguden och allfadern Odin och strida mot jättarna. 

De dog i striden men återuppstod varje dag på kvällen och festade vidare i Valhall till gudarnas sista striden mott jättarna under Ragnarök, som skulle leda till jordens undergång.

Påståendet att vikingar trodde att norrsken uppkom som reflexer från Valkyriornas sköldar och rustningar avfärdas av experter som en 1800-tals myt.

Valkyrior anses vara kvinnliga krigare som hämtade de på slagfältet fallna krigare, som Oden valt att få komma till Valhalla.

Ytterligare en myt om vikingamyter är att norrskenet betraktades som andedräkten från de tappra soldater som mist sitt liv i strid.

En mer trolig förekommande myt om norrsken fanns bland kustbor i Sverige och Norge där norrskenet kallades sillblixt, eftersom man trodde att norrskenet varen spegling från stora fiskstim av sill i havet.

Norrsken ansågs därför som ett gott tecken om gott fiske och god skörd kommande år.

Andra fiskare i centrala Ryssland trodde att norrsken kom från fiskarnas gud som höll liv i en eld för att lysa för dem när de var ute och fiskade efter mörkrets inbrott.

I Danmark och Sverige trodde man ända in på 1700-talet att norrsken var eldsprutande berg i norr som Skaparen framkallat för att sprida ljus och värme över mörka och kalla trakter.

Andra trodde att ljuset kom från facklor som samerna använde när de letade efter sina renar.

I Småland trodde man att svanarna en gång tävlade om vem som kunde flyga längst mot norr. De svanar som kom längst frös till slut fast i skyn. När de stackars fastfrusna svanarna försökte komma loss genom att flaxa med vingarna så uppstod det norrsken.

I Västerbotten är det lokala namnet för norrsken ”Latäsken” och här finns en dans, Latäskensdansen, som imiterar norrskenets dans på himlen.

I Skottland där ibland norrsken kan ses, kallas norrskenet ”The merry dancers”. Enligt deras legend är dessa ”muntra dansare” övernaturliga väsen om kämpar i skyn för att vinna en skön kvinnas gunst.

I den isländska folktron ansågs norrsken lindra smärta vid barnafödsel. Dock skulle gravida kvinnor undvika att titta direkt på skenet, för det skulle göra deras framtida barn skelögda.

På norska Vestlandet trodde man förr att äldre, ogifta kvinnor kom till norrskenet efter sin död. Man sade ”Ho er så gamal ho kjem snart i verljoset”.

Ordet ”väderljuset” användes även i Sverige för norrsken, och liksom samerna trodde man att norrsken förebådar väderomslag. Så sent som 1935 var sambandet mellan väder och norrsken ännu inte avfärdad av vetenskapen, när ” ”lappmarksdoktorn” Einar Wallquist upplevde ett sparakade norrsken på en sjukfärd till Arjeplog. Han skrev att detta skulle leda till väderomslag, vilket även skedde då en ”en hisklig storm” kom strax efteråt.

I Finland kallas norrsken för ”revontulet”, vilket betyder ”eldräv”.

Namnet kommer från en legend där fjällrävar i Lappland orsakar norrsken. Rävarna ska ha sprungit så snabbt på himlen att gnistor som blir norrsken ska ha uppstått när deras lurviga svansar kom i kontakt med fjälltopparna.

I en annan version slog svansarna istället upp snöflingor som lystes upp av månljuset och skapade ett norrsken på himlen. Detta skulle också förklara varför polarsken endast kan ses vintertid – under sommaren finns det ju ingen snö.

I Europa blev solfläckar kända först med Galileo Galilei i början av 1600-talet, och Galileo använde tillsammans med sin student Guiducci efter ett norrsken som syntes ända ner till Venedig, namnet Aurora borealis. 

Galileo beskrev norrskenet flera gånger under 1622 efter att ha förekommit igen året innan. Galileo gav ett namn som hyllar den romerska gryningsgudinnan Aurora och kombinerade namnet med termen för den nordliga vinden Borea.

Det grekiska ordet aurora betyder soluppgång och boreas betyder vind.
Även det samiska namnet guovsahas är besläktat med ordet för gryningsljus.

Trots att Galileo var först att använda ordet Aurora borealis, så tillskrivs namnets vetenskapliga ursprung oftast till den franske matematikern Pierre Gassend, i en artikel från 1649.

Inom Romersk mytologi trodde man att morgonrodnadens gudinnan Aurora for över gryningshimlen med sin mångfärgade stridsvagn när norrskenet syntes på himlen.

Aurora var syster till solguden Helion (Sol) och syster till Luna, månen.

Aurora var i Grekisk mytologi även moder till Anemoi, vinden som hon fick med dess fader Astraeus, stjärnornas fader.

Aurora heter Grekisk mytologi Eos, i indisk mytologi Ushas, på Germanska Ostara, inom fornengelsk hedendom Èastre (som givit högtiden Easter, påsk) och den gamla Indoeuropeiska gudinnan Hausos, alla namnen ur grundordet ausos.  

Aurora öppnar varje morgon österns portar med sina rosenfingrar så att solens vagn kan komma fram med vilken hon framför solen på dess himmelsbana.

Auroras avkomma, de grekiska gudarna Anemoni (Venti på latin) var vindgudar där varje vindgud hade en kardinalriktning de kom ifrån (kompassvindar) och var associerade med olika egenskaper och årstider.

Nordanvinden Boreas (Aquilo på latin) var tillsammans med västvinden (våren) Zephyrus (Favonius på Latin), sydvinden (sommarstorm) Notos (Auster på Latin) och östvinden Eurus de viktiga kardinalvindarna.

Den grekiska poeten Homer 800 f.Kr. refererade till de fyra kardinalvindarna Boreas, Eurus, Notos och Zepyrus i sitt verk Odyssé och Illiaden.  Homers vindros har troligtvis haft sex vindar, tre nordliga och tre sydliga, eftersom platsen för soluppgången i öst och solnedgången i väst varierade med årstiden.

Ordet Boreas (Βορέας, Boréas; eller Βορρᾶς, Borrhás) kan härröra från ”boros”, en gammal variant av ”oros”, grekiskt ord för berg som ligger norrut. Ordet har dock fått betydelsen kall, stark nordlig vind som bringar vintern.

Guden Boreas avbildades oftast som bevingad gammal man med lurvigt hår och skägg hållandes en stor snäcka.

Svensken Olof Rudbäck den äldre (1630-1702) skapade legenden om Kung Bore genom att koppla ihop nordanvinden Boreas med det västnordiska namnet Bure (betyder avlare, fader) som var asarnas stamfader och far till Oden.

Kung Bore, även kallad Kung Vinter, Kung Frost och på engelsk Jack Frost, blev en sentida personifiering av vintern och nordanvinden, och hölls ansvarig för kallt väder, frost, is och snö. 

Kung Bore och Jack Frost blev snabbt populära inom 1800-talslitteraturen och senare inom film och TV som ett andeliknande väsen med ursprung ur vikingavärlden. Inom Nordisk mytologi var Bore, som är far till allfadern Bure, en rimturs (isjätte) och stod nog därför som modell för Kung Bore.

Vår Integritetspolicy>