Titelsfärilen är tillfällig besökare i Sverige, men som samtidigt är en av världens mest framgångsrika fjärilsart som finns över nästan hela jordklotet. I Sverige påträffas den bara vissa år som immigrant som kommit långväga från norra Afrika och Mellanöstern.

När det regnar rikligt under vintern i Nordafrika och grönskan tar rejäl fart förökar sig tistelfjärilen under vissa år så rikligt att den invaderar Europa i enorma mängder. De som sedan kommer till Sverige i slutet av maj början av juni kommer sällan direkt från Afrika utan är andra generationen av migranter i Europa. De är ofta slitna i sina vingar och matta i färgerna.

Under varma och torra somrar kan immigranterna ge upphov till nykläckt generation inom Sverige, och de har betydligt fräschare vingar och färger. Ibland blir den i Sverige kläckta populationen väldigt talrik i slutet av sommaren och kan påträffas långt in i september eller oktober. Tistelfjärilen påträffas sådana år även långt upp på fjället. Men arten överlever inte vintern i Sverige.

Den 19 juni under sin stopp i Piteå på sin Lapplandsresa 1732, åkte Linné ut en mil i Piteå skärgård för att leta sällsynta växter, men besviket konstaterade han att ”Inga särledes örter funnos, ehuru jag noga sökte härefter.” Han observerade dock att ”Vid stranden, där vattnet ofta går upp 10 á 12 famnar om vintern, visas nu en vit alskog med smått snacke, …” (ljus standzon med dött växtmaterial )...”varuti växa Trientalis (Skogsstjärna Trientalis europaea) och Mesomora (hönsbär Cornus suecica), att stränderna stodo helt vita av dess blommor.”

Hönsbär, som blommar maj till juni, bildar försommarens vita blomstermmattor på kust- och sjöstränder, steniga strandängar, klapperstensstränder, fuktiga tallhedar och fjälltrakternas myrar och fjällbjörkskogar. På hösten omvandlas de vita mattorna först till röda bärmattor och senare till vackra höstfärgade blad i vinröda kulörer.
 
Blommorna är lätta att känna igen då de lyster starkt vita och syns på långt håll, men tittar du närmare, så är de inte riktigt vad de ser ut som. De fyra vita toppbladen är inte riktiga blomblad utan klorofyllfria högblad som härmar en blommas kronblad för att locka pollinerade insekter. De sitter runtom den lilla egentliga blomsamlingen av ett dussin små, små blommor med vardera fyra rödsvarta kronblad och fyra ljust gula ståndare.

Blommorna utvecklas sedan till röda stenbär som har en vattnig, smaklös eller svagt sötaktig fadd smak. Om du av misstag råkar äta hönsbärets röda bär i tron att de är lingon är det ingen fara, för de är inte giftiga som många tror. Det är säkert många hysteriska småbarnsföräldrar som tvingat sina barn att kräkas och som ringt giftcentralen efter att småttingarna stoppat i sig de ilsket röda bären. De är därför vackrast där de sitter och lämnas till dess att fåglarna plockar av dem. För precis som namnet anger är de populära bland fåglar som sprider frukterna. Varje stenfrukt innehåller en sten med ett frö.

Förutom att någon har gjort hönsbärsvin av bären, så har de har tidigare använts som höns- och grisfoder. Växten kallas därför i olika delar av landet för Svinbär, Hönsebär, Hönson, Broskber (Västerbotten), Holteblomma (Götaland), Knöllsterbär (Svenskfinland), Skrubb-bär (Bohuslän, Svenskfinland, Smörbär, Svinbär (Västerbotten). Skrubb-bär kommer av att hönsbäret gärna besöks av en speciell bärfisart (Cimex baccarum), som i bygdemål kallas skrubba. Själva namnet hönsbär kommer av att orrhöns gärna äter dess bär.
 
Det latinska namnet Cornus suecica, betyder ”den svenska kornellen”. Den är alltså släkt med prydnadsbusken kornell.
Artnamnet suecica är en latinisering av Sverige och betyder rätt och slätt "svensk", men det innebär inte att den bara skulle finnas i Sverige, för den växer lite här och var på nordliga breddgrader runt vår jord. I Sverige växten är vanlig i norra och mellersta Sverige, men sällsynt i södra Sverige och saknas i några landskap.

På hösten antar hönsbären en vacker höstskrud.

Liksom tistelfjärilen är amiralen en årlig invandrare, men från bergen i södra Alperna och Medelhavsområdet, och flyger direkt till Sverige om den dyker upp i maj-juni. Den kan även fortplanta sig i Mellaneuropa och avkomman anländer då till Sverige i juli-augusti.

Under varma somrar kan amiralen fortpanta sig i Norden och invadera nordliga delarna, vilket sker 1-2 gånger per decenium. Amiralen klarar inte att överleva vintern eftersom den inte söker tillräckligt bra skydd mot kylan. Äggen läggs på brännässlor som sedan larverna lever av.